Ikväll saknar jag dig, mer än någonsin.

Den 23e Mars tog du ditt sista andetag.

Du var min vän i 13 år, du fanns alltid där för mig.

Och jag känner mig så taskig för att jag drog mig undan i

slutet men jag visste att du var gammal och att du snart skulle

försvinna och det gjorde ont i mig bara att titta på dig.

Den värsta dagen i mitt liv, trots all skit jag vart med om var när

jag förlorade dig. Jag ville inte, men jag var tvungen tillsammans

med mamma att ta det jobbigaste beslutet jag någonsin gjort.

Du förtjänade inte att lida som du gjorde. Världens snällaste

finaste hund. Jag kommer ihåg hur pigg och glad du blev när vi skaffade

våran katt, och det blev ännu bättre när vi skaffade Sheyda, och sen dom två

andra. Du lekte och busade som om du vore en valp, och det var så skönt att se.

För ett ögonblick trodde jag att du skulle leva 5 år till, sen kom all skit, som den

gör för dom som är gamla som du var. Jag kan skriva en hel bok om dig för

jag växte upp med dig, du var en familjemedlem, en stor del av våran familj.

Och det fanns absolut ingenting ont att säga om dig överhuvudtaget, du var

verkligen människans bästa vän. Så ikväll gråter jag för dig, för att jag saknar dig så,

men jag är även glad för jag vet att du mår bättre där du är nu, där du får springa

runt med alla andra hundar och slippa all smärta.

Jag kommer alltid att älska dig min fina hund, och jag kommer aldrig att glömma dig.

Hur många fler hundar jag än skaffar kommer ingen någonsin att ta din plats.

Alltid du och jag gubben. Glöm aldrig mig.